Ensam

Jag satt och funderade igår kväll på ensamhet och kom fram til att jag är en mycket ensam person. Har ingen annan att umgås än med min familj. Tillbringar mina dagar med min son. Visst det ska man absolut inte klaga på, men det är ju inte precis vad en vuxen personer behöver.Sedan har jag min älskade man som jag gärna umgås med. Men det börjar kännas otillräckligt för mig och för honom så tycker jag att det känns som att han tycker det är väldigt jobbigt att bara umgås med mig. Det gör att det känns väldigt ensamt.

Detta just för att björns umgänge växt lavinartat den sista tiden och mitt står bara och stampar på samma ställe hela tiden. Björn ahr varit ute 2 ggr denna månad på fest och jag tycker det är jättekul för honom. Men hus r skall jag då kunna begära att han ska vara hemma eller tillbringa sin tid med mig när han nu har fått ett större umgänge än någonsin tidigare under den tid vi varit tillsammans där inte jag är inkluderad.

Men det är ju just det jag kan inte gå ut någon gång. Pga att jag har Viktor (och jag vet att min man kan passa honom och det får han gärna göra) Men jag får dåligt samvete för att jag går ifrån honom. Sedan så har jag inga pengar heller eftersom jag knappt har någon egen inkomst och då känns det inte rätt av mig att slösa pengar på att gå ut. Men framför allt detstörsta problemet är att jag är ensam. Har ju ingen att gå ut med. Och gå ut själv är inte någon höjdare, då kan jag lika gärna vara hemma. Men det börjar bli tråkigt.

Jag skulle så gärna vilja ha ett arbete så jag fick träffa folk igen. Men också kunna tjäna penager så att jag skulle kunna göra något själv någon gång utan att känna dåligt samvete.

Det är inte så konstigt att jag älskar de dagar som E kommer hit och hälsar på då man får någon att prata med och umgås med.